marshmalloows

Not quite there yet.

Förlåt att jag inte skrivit på länge men jag har fullt upp med packning, flyttar nämligen imorgon.. eller nej, nu ljuger jag, haha att jag alltid gör så, inte om flytten men med packningen.
Ska vi hitta på nåt? nej, jag måste packa.
Vad gör du? Packar, så himla mycket nu vetty, guuud vad jobbigt att packa!
Men om sanningen ska fram så har jag inte packat alls.
Nada.
Eller jo, tre kartonger.
Imorn kommer the flyttmen och ska frakta iväg mina kartäns, om det nu hade funnits några.
Måste.packa.NU!.

Min compadre el simon, har fått prostata besvär.
Förstorad prostata led domen efter tre timmars röntgen, nålstickande och väntande.
Simon var aggressiv och ville äta veterinären, han fick sövas men tillochmed då var han arg, morrade i sömnen när veterinärkvinnsen tog i honom.
Lille tuffing dååååå.....(!)
Det roligaste var urinprovet, det är inte bara att be en hund att gå in på toaletten och kissa i en mugg utan jag fick springa runt med en liten skål efter Simon ute på parkeringen där han vinglade runt som ett ludet fyllo efter törnrosasömnen orsakad av en muskulär intravenös nersövning.
SkOj!
Varje gång han såg lite pinkis ut så kastade jag mig fram med lill-skålen, men icke!
Han kunde knappt stå på fyra ben så kissa på tre ben var uteslutet.
Stackars mig.
En liten liten skvätt kom det fram till slut.
Jag jublade, veterinären jublade, Simon morrade. Åt veterinären.
Nästa: kastrering. (för prostatans skull, inte för att han morrade åt veterinären, stackarn vilket straff det hade varit)

Simon the kastrat.

Babycakes fick en ny cykel idag, courtesy of mig (the mama) and the papa. En grön crescent Bikerzzzzzzz.
Det är schwung i den må ni tro.
Med det största colgate leendet sen den orangea killen i solariet -89 fullkomligt flyger han fram över A-Hills gator och torg, stockar och stenar får fromt fly från frän kille på fräck cykel.
Jolåsatte...
Kul att se en sådan lycka, svårt att känna en sådan tomhet i plånboken.

Dubbla hyror
Veterinärbesök
Ny cykel
Regnkläder
Jumpakläder
Nya skor

Inkomst noll.
Nästan.

Ekvation omöjlig?

Jaaaaaaaaaaaaaaaaa men klaaaaaaaaaga meeeeeeer då för faen!
Dont worry, be happy.

Tiotusen arga bufflar rumsterade om inuti min arma hjärnbalk.
Kaffe....! Väste jag fram till mannen min.
Glad i hågen sprang han till affären och köpte snews och kaffe.
Halsade första koppen, det räckte inte så jag fick ett utbrott på min lille son som har ett morgonhumör värre än en narkoman på avtändning. Förresten är det inget morgonhumör, det är bara ett allmänt tillstånd hos min lille påg.
Jag tänker på tonåren med fasa och känner de gråa håren krypa fram vid tinningarna.
Nu ska jag klä på mig och gå ut med Simon, lille Simon som har ont i sina små leder, sen ska jag shoppa.
Ett lypsyl.
Underbara fattigdom.

Ni anar inte hur tråkigt det är att vara barnledig, det finns absolut ingenting att göra. Det är tyst och hemskt, inga glada vrål, inga arga vrål, inga vrål alls som ekar genom huset förutom grannarnas barnfarm. Men det är inte samma sak. Kanske ska jag be att få låna ett barn av dem? Jag står inte ut. Fick dock ett gulligt sms av min lille påg, jag kommer imorn puss mamma. skrev han. Ack så det värmde min själ.

Next up: Kaffe med Kylli Camilla. Yey.
Sen: Mys med mannen och Simon. Wiie.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1667910/marshmalloows?claim=u6w4fvz6p2b">Följ min blogg med bloglovin</a>

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1667910/marshmalloows?claim=u6w4fvz6p2b">Följ min blogg med bloglovin</a>

Fortfarande är det vår.
Nu nalkas en promenad med halta lotta, stelbente Simon.
Glajjer på!


Pose bitch, POSE!

Ghettomama over and out

solen värmer mitt ansikte, bättre än någon solarielampa någonsin kunnat, jag perspirerar värre än tiger woods när han såg elins blick. Springer mellan sophus och balkong, översta våningen så klart. slänger skräp, sopar fågelbajs i oändliga mängder efter de vita skrikiga hyresgästerna som bor under taket. Jag har ångest, det blilr aldrig klart skriker en röst i mitt huvud. Just då springer jag gatan ner, in i min egen välbekanta port, faktiskt den enda med automatisk dörröppnare på hela knivdraget, äldreboendet inte inräknat, tack vare den rullstolsbundna damen högst upp som ändå inte kan gå ut och in som hon vill då hon inte får upp hissdörren själv(ironiskt kan man tycka), från min egen balkong hämtar jag en stol, en enda överbliven vit liten stol som skamset stått i ett hörn i över ett år, nu ska den få liv, den ska bli centrum i balkongtillvaron åter igen, forna glansdagar ska än en gång skina över den tänker jag, överdrivet som vanligt men det är sån jag är.

Den springer jag med till sista huset, upp igen i evighets hissen som åker och åker och precis  när man tror att man passerat en evighet av åkande då stannar den. Högs upp. Ut med stolen på balkongen.
Ser mig omkring och tänker, duktigt Michelle, det gjorde du bra.
Allt detta för att slippa packa för min egen stundande flytt.
Kanske är det med sorg jag lämnar A-hills, knivdraget och min egen Ghettomama-personlighet bakom mig för att bli fin i kanten, en söderböna.

Som ett berg av avsmak, melankoli och snickers, mitt i den solblekta soffa som en gång i tiden bar en vacker nyans av lila, där ligger jag. Tacos har fyllt min buk till bredden och jag är på gränsen till smällfet. Min hud har spruckit av Roacutan, mitt hår är råttfärgat med spår av en sommar för länge längesen nånstans längst ner i topparna som alla är kluvna. Jag lever, jag är här, just idag är det precis såhär. Tänk om det inte hade varit det?

Mitt barn har fått låna ett xbox.
Jag får inte längre titta på tv, jag får titta på colin mcrae rally.
Überkul.

Idag kommer han hem.
The one and only alexander Forseberg Storm!


Har saknat min lillkorv så själen värkt.

Jag väntade på syster, utanför nian, igår, då följande konversation utspelade sig mellan mig och utländsk man 40. ca.

Man- Ursäkta vet du vad klockan är?
Jag- Kvart i fyra!
Man- OKej tack... du förresten., är du modell?
Jag- hahahahahahahahahaha, nej du den går jag inte på!
Man-Jo men du ser ut att kunna vara det.
Jag-hahahahhahahaha
Man- vill du bli det?
Jag-nej.
Man- Vill du ha jobb då?
Jag- nej, fy fan, jag tycker inte om att jobba.
Man- okej. Vad gör du om dagarna då?
Jag- Glassar. (tänkte på mange schmith)
Man-okej.. har du nåt telefonnummer?
Jag- Ja.
Man- Kan man få det?
Jag- Nej.
Man- Varför? Vill du inte ha nya kompisar?
Jag- Nej, jag har så himla många.
Man-Hur många då?
Jag- Tillräckligt.
Man- Vill du inte ha nya killkompisar då? I sängen.
Jag- Nej, jag har så himla många såna också. (I wish!)
Man- Va, hur många då?
Jag- Typ 7. Eller 8. Vet inte så noga. Så det räcker och blir över iaf.
Man- Va, skojar du?
Jag- Nej sånt skojar man inte om.
Man- Vad tuff du ser ut, vad kommer du ifrån? Du ser ut att vara från Usa eller nåt.
Jag- Jolåsatte, men är ju uppvuxen i amerika. (6 månader på sena 80-talet, det ni!)
Man- Jasså, vad kul.
Jag- Ja.
Man- Röker du?
Jag- Nej fyfan, jag är renlevnads vettu.
Man- jasså, inte hasch heller?
Jag- Nej fyfan, vilket skit.
Man- Koks då?
Jag- ?
Man- Kokain?
Jag- Jo jag fattade det men menar du att jag ska röka kokain?
Man- Har du provat kokain?
Jag- Ja, det var inget för mig sörru, bara skit.
Man- Vill du inte ha lite då?
Jag- Äe. (Jättenonchalant)
Man- Är du säker, du vill inte ha lite kokain?
Jag- näe. Gillart inte.
Man- Okej hej då, ha en bra dag.


Det gör mig lite vemodig att jag tydligen ser så blåst ut.

Hon svepte in som en storm, tog det hon inte kunde få och gick utan det hon ville ha, innan någon hann märka vad som hände hade stormen bedarrat och hon var borta. Ingen såg eller hörde utom hon som levde med sorgen.